När jag lunchade med Danne i somras sa han något som fick mig att haja till. "Du kanske skall verka mer seriös." Men jag är seriös. Superseriös. Märks inte det? Att jag som person (i vanliga fall) är lattjo och skojar mycket betyder inte att jag lattjar runt i förhållanden "för skojs skull". Känslor är inget man kan rå över och därför inget man skojar om/med. Att jag har haft sex med killar på första date:en anser inte jag vara oseriöst. Det är ju sexet som gör att en relation blir mer än bara vänskaplig.
Vad vill jag ha? Jag vill ha han som delar mina stora intressen (träna, familj och vänner, sport och musik) och som har några egna, som tokälskar att vara tillsammans med mig och som njuter av egentid, som tycker att det är kul att diskutera allt mellan kvaliteten på toalettpapper till USA:s inrikespolitik, som vill ligga med sitt huvud i mitt knä och bli kliad i nacken och på ryggen, som smeker mig på höften när han går förbi mig, som ger mig trygghet och styrka, som mentalt bitchslappar mig när jag är helt fel på det... Han som kompletterar mig, helt enkelt. Hur jävla svårt skall det vara att hitta honom? Om du redan finns i mitt liv, kan du visa dig?
Mamma undrade för några veckor sedan om jag ångrar att jag flyttade hit. Å ena sidan gör jag det, å andra sidan inte. Jag bodde i en liten hyresetta i andrahand, nu bor jag i en relativt stor köpestvåa i förstahand. Det är absolut inget fel på området, men det märks att det är pensionärer och barnfamiljer som bor här. Och så jag. Jag hade gärna bott närmare stan, fast jag brukar tänka att jag inte skall bo kvar här så länge till. Det är av den anledningen som jag inte har lagt ner så mycket pengar på att renovera. Varför lägga mer pengar än nödvändigt på en lägenhet som jag kommer att flytta ifrån inom (förhoppningsvis) snar framtid? Visst att jag bor här JUST NU, men... Nä, jag spenderar hellre pengarna på en bostad som jag vet är mer permanent.
Kärlek! ♥